förutom att jag ser typ härjad ut i ansiktet så vart jag nöjd med håret igen. :)

Till middag idag blev de fläskfilé/pasta, paprika, chili, creme fraishe. S&P sållar. :) smakade alldeles gudomligt gott. Enkelt men mumma. :) Till efterrätt blev det chokladmousse, lättvispad grädde och några daimkulor på det. Nam nam. :)

Nu har vi varit och tänt ljus till Nicole, Gun-britt och K. Kändes bra. <3

Denna JÄVLA ångest man går runt omkring och bär på.

Somnade apsent inatt, runt 2-3-4 eller nåt sånt.. Och sov till 10.30 ungefär... Och hade hemska mardrömmar om hur närstående dör ifrån mig en efter en..   

Precis så är det.. Den onda cirkeln!!! hemskt hemskt hemskt!

Helt enkelt en skitdag, känner mig stressad över alla som vill få tag i mig... Känner bara att... "snälla låt mig va"! Jag hör av mig när jag orkar.   Liksom inget illa menat!

Är även en känslomänniska och mår nån annan dåligt, fått nån allvarlig sjukdom eller varit med om en tragedi är de som att jag känner liknande som den som blivit drabbad. Svårt att förklara!

Men enkelt förklarat för hur vad jag tror de är så t.ex har nån Cancer så kan jag ha ont i HELA kroppen och kan knappt röra mig.

Pappas sambo som har problem med hjärtat t.ex.så får jag extra mkt hjärtklappningar och ännu mer ångest(hjärtsjukdomsfobi!JA), Eller när fina E förlorade sitt tredje barn, var de som att återuppleva hela alltet med när Nicole dog. Eller när H får en astmaattack, får jag svårt att andas.

Och jag vill INTE känna så. Får panik! Varför får jag så? Håller jag på bli knäpp?   

Jaja.... Hoppas de går över tids nog!

Så färgar man håret igen. :) utväxt på över en centimeter redan.. växer som ogräs. :)

Nu är vi hemma efter en skön, mysig helg i Nyköping med finaste Eva, A och deras 3 små hjärtan.   

I fredags så fixade Eva potatisgratäng, fyllda lövbiffar. MUUUUMS så gott de va!   

På kvällningen tog vi lite cider och en drink eller två och hade de riktigt mysigt! Grät om vartannat och kramades säkert hundra gånger. Va helt underbart att få umgås med en "likasinnad" som faktiskt VET hur de ÄR att förlora sitt barn. Dessutom har nu E och A förlorat sitt tredje   Och jag kan inte ens föreställa mig... Smärtan förstår jag! Den har jag oxå i mig.

Men 3 fina änglar????? Usch! INTE rättvist nånstans överhuvudtaget!

(läste en artikel om nån kvinna på tåget idag som fått flera missfall och hade förlorat barn m.m Hon sa att gud har sin mening med detta?!?!) Och det blir JAG förbannad på! De finns då FAN INGEN mening med att barn ska dö! INGEN ALLS!

Och den som säger nåt annat kan faktiskt stoppa upp de där de är mörkt!

Anyway....

Vi lade oss hyfsat i tid runt 00-01 nångång. Vakna kanske 8-8.30 nångång. Då va redan alla andra vakna förutom jag...   

Blev lite kaffe, frukost, sen tog vi på alla barnen ytterkläder, regnkläder sen gick vi ut på gårn.

Så handla vi lite.

Idag hade jag tänkt nämligen att laga mat.     

Och de blev pasta, fläskfilé, paprika och smaksatt creme fraishe (rostadvitlök/timjan). Och de smakade käften behändigt minsann!   

Dock hade jag ingen matlust faktiskt. Men men...

På kvällen såg vi på filmer , åt kex med ost och bara va. Slappa. Prata. Hänga.

Helt underbart faktiskt, och de kändes skönt med miljöombyte!

Tack för denna fina helgen Eva!   

Eva och Jag från mkt tidig sommar 2012.   

Iiiih.. Imorgon åker jag och Colin till finaste Eva och A, i nyköping!   

Ser framemot detta som bara den och Colin är taggad som får 3fina nya kompisar. Iiiihihhiihihih....     

Idag har de städats, tvättats, börjat packa väskan osv.

Tidigt upp imorn för att beställa biljetter och sen dra iväg! Tjoho..

Blir taxi in till Öret först och sen tåg därifrån! JIPPPIIII....   

När Nicole dog stannade allt. Jag kunde inte andas, jag kunde inte se, inte höra, kände bara oerhörd smärta inuti mig och enormt hat mot världen!

Jag va dom följande veckorna ett vrak, allt funka per automatik, monotont, som toa, äta(om jag ens kunde), sova och grååååta massor och emellanåt krama Colin. (tack och lov bodde vi hemma hos min pappa som tog hand om Colin dom följande 4 veckorna!)    

Såg ut som ett vrak i ansiktet, rödgråten, svullen.. hemsk!

Tillslut blev jag istället arg, hatade allt och alla. Och undrade i mitt sinne HUR, huuuur kunde folk fortsätta med sina liv som om ingenting hade hänt, MITT barn, BARN, har just dött, vad håller ni på med?   

Känslokalla svin... Så kände jag... då.

Grät t.om ofta offentligt, speciellt om jag såg en bebis på tåget eller bussen... Och inom mig önskade jag såååååå mkt att nån just DÅ skulle glo på mig som om jag vore galen, för jag hade rytit åt människan! Så arg va jag.

Tillslut gick även de över och blev till ångest och en ENORM rädsla över livet och dess skörhet.

Började drömma mardrömmar om hur Colin kippade efter luft och dog, de i sig gjorde att jag vart rädd för att sova, va tvungen att kolla så att C andades på natten.   

Dum som jag va, började jag jobba ganska mycket och gick tillslut rakt in, pang boom, i väggen!

Jag krashade.

Börja bedöva min smärta, ångest och allt med alkohol. (de sämsta jag gjort nånsin!)

Och ångesten dagen efter... FYYYYFAAAN... inte värt nånstans, trodde allvarligt jag skulle dö!

Vi fick tillslut massor med hjälp från massa olika ställen, Vågade tillslut börja jobba igen, långsamt ökade timmarna.

Och vi började aaaana ett liiiiitet ljus där långt borta nånstans.

(under all denna "tumult", hittar inget bättre ord, så får min pappa hjärtinfarkt, även hans sambo).

Så mådde vidrigt dåligt!

Blev gravid, LYCKA!!!! Slutade dock i missfall i v5 eller 6.

Blev gravid igen efter mf! Och de slutade i mf v.6

Så blev året 2012. De året vi hoppades och trodde skulle bli ett bättre år. Vilket de blev i början iaf.

29februari 2012 blev vi herr&fru Jansson. Världens lyckligaste!!!   

Kort därefter blir jag gravid igen! Hoppades och trodde att de va ödet.

MEN de sluta i mf  IGEN!  

Så flyttar vi från Nynäshamn, tillbaka till Hällefors. Med förhoppning att allt skulle bli bättre.

Och ja... Kändes inte så riktigt. Kunde inte sätta fingret på vad de var riktigt.

Hela sommaren hade vi dock riktigt skoj!

Fester, träff med kompisar, fick iordning rucklet vi bor i någorlunda efter flytten.

All hjälp med hab och så började komma igång. C började dagis.

Vi vågade börja hoppas igen.

Så fyller jag år i augusti och fick världens bästa födelsedagspresent. Jag plussade! Jag va gravid! Fjärde gången gillt! Nu MÅSTE de ju bara gå!   

Fick tid för tidigt ultraljud i v.7

Vi kom så långt! Och jag vågade börja hoppas ännu en gång... Så kommer jag till kvinnomottagningen, dom gör ul och man ser INGENTING.... luften gick ur mig.. totalt... 4dagar senare... började jag blöda. Får lämna massa prover... Och då vart de kontaterat. Ett fjärde jävla missfall!   

Och nyligen dog H:s morbror. H:s pappa är sjuk i obotlig Cancer.

Pappas sambo är dödssjuk i hjärtat och dom är inne på den sista hjälpen nu för henne, hon har fått nya mediciner hjälper de inte... ja... Då händer de värsta.. Hon kmr dö... så småningom....   

Och jag har börjat bli de där vraket igen... Hur ska jag orka? Just nu är allt jag klarar min son... Allt därutöver är bara tur om jag ens gör.. hur och varför???????????? händer allt de här mig? Och på så kort tid som 1,5år?

Varför? varför? varför?