Under en nästan två veckors period är jag med om ganska så mkt!
Får se sanningen i vitögat när de gäller pappa som är sjuk. Hur sjuk han FAKTISKT är.
En hemsk incident som jag ej kan skriva om men är nog så hemsk!
Att jag under dessa knappa två veckor inte sover knappt, äter inte så bra. Är stressad mer än vanligt. Mer spänd än ett åtstramat gummiband... För jag är ensam med Colin.
Att jag aldrig gick till Nicoles grav. Jag klarade inte det. För jobbigt. För mäktigt.
Dessutom finns hon inom mig. <3

Mao så är de inte konstigt att jag fick en panikångestattack som kom i intervaller under nästan två dygn.
trodde ärligt talat jag skulle dö i stroke eller nåt för jag va så yr, svag, matt, kallsvettig, mådde illa, såg suddigt. Benen kändes tunga (hyperventilerade) så inte konstigt..
It all make sense när jag tänker på det.

Min kropp sa ifrån, den hade fått nog. Den hade gått beyond bristningsgränsen sen länge.. Och nåt jag lärt mig efter detta är att ALDRIG mer åka utan Håkan. Så vi kan hjälpas åt med allt.
Aldrig nånsin jag gör de här. Ensam igen.

Första natten hemma va underbar. Somna redan 22 och sov till 8 helt utan att ha vaknat under natten och känner mig tillfreds.

Dessutom fått tala med E på närpsyk och de lättade en hel del. De va hon som fick mig inse att allt som hänt och sagts under tiden jag va bortrest.

Men men.. I em ska hon ringa igen så vi får prata mer.
Nu blir de Harry Potter och te.