När Nicole dog stannade allt. Jag kunde inte andas, jag kunde inte se, inte höra, kände bara oerhörd smärta inuti mig och enormt hat mot världen!

Jag va dom följande veckorna ett vrak, allt funka per automatik, monotont, som toa, äta(om jag ens kunde), sova och grååååta massor och emellanåt krama Colin. (tack och lov bodde vi hemma hos min pappa som tog hand om Colin dom följande 4 veckorna!)    

Såg ut som ett vrak i ansiktet, rödgråten, svullen.. hemsk!

Tillslut blev jag istället arg, hatade allt och alla. Och undrade i mitt sinne HUR, huuuur kunde folk fortsätta med sina liv som om ingenting hade hänt, MITT barn, BARN, har just dött, vad håller ni på med?   

Känslokalla svin... Så kände jag... då.

Grät t.om ofta offentligt, speciellt om jag såg en bebis på tåget eller bussen... Och inom mig önskade jag såååååå mkt att nån just DÅ skulle glo på mig som om jag vore galen, för jag hade rytit åt människan! Så arg va jag.

Tillslut gick även de över och blev till ångest och en ENORM rädsla över livet och dess skörhet.

Började drömma mardrömmar om hur Colin kippade efter luft och dog, de i sig gjorde att jag vart rädd för att sova, va tvungen att kolla så att C andades på natten.   

Dum som jag va, började jag jobba ganska mycket och gick tillslut rakt in, pang boom, i väggen!

Jag krashade.

Börja bedöva min smärta, ångest och allt med alkohol. (de sämsta jag gjort nånsin!)

Och ångesten dagen efter... FYYYYFAAAN... inte värt nånstans, trodde allvarligt jag skulle dö!

Vi fick tillslut massor med hjälp från massa olika ställen, Vågade tillslut börja jobba igen, långsamt ökade timmarna.

Och vi började aaaana ett liiiiitet ljus där långt borta nånstans.

(under all denna "tumult", hittar inget bättre ord, så får min pappa hjärtinfarkt, även hans sambo).

Så mådde vidrigt dåligt!

Blev gravid, LYCKA!!!! Slutade dock i missfall i v5 eller 6.

Blev gravid igen efter mf! Och de slutade i mf v.6

Så blev året 2012. De året vi hoppades och trodde skulle bli ett bättre år. Vilket de blev i början iaf.

29februari 2012 blev vi herr&fru Jansson. Världens lyckligaste!!!   

Kort därefter blir jag gravid igen! Hoppades och trodde att de va ödet.

MEN de sluta i mf  IGEN!  

Så flyttar vi från Nynäshamn, tillbaka till Hällefors. Med förhoppning att allt skulle bli bättre.

Och ja... Kändes inte så riktigt. Kunde inte sätta fingret på vad de var riktigt.

Hela sommaren hade vi dock riktigt skoj!

Fester, träff med kompisar, fick iordning rucklet vi bor i någorlunda efter flytten.

All hjälp med hab och så började komma igång. C började dagis.

Vi vågade börja hoppas igen.

Så fyller jag år i augusti och fick världens bästa födelsedagspresent. Jag plussade! Jag va gravid! Fjärde gången gillt! Nu MÅSTE de ju bara gå!   

Fick tid för tidigt ultraljud i v.7

Vi kom så långt! Och jag vågade börja hoppas ännu en gång... Så kommer jag till kvinnomottagningen, dom gör ul och man ser INGENTING.... luften gick ur mig.. totalt... 4dagar senare... började jag blöda. Får lämna massa prover... Och då vart de kontaterat. Ett fjärde jävla missfall!   

Och nyligen dog H:s morbror. H:s pappa är sjuk i obotlig Cancer.

Pappas sambo är dödssjuk i hjärtat och dom är inne på den sista hjälpen nu för henne, hon har fått nya mediciner hjälper de inte... ja... Då händer de värsta.. Hon kmr dö... så småningom....   

Och jag har börjat bli de där vraket igen... Hur ska jag orka? Just nu är allt jag klarar min son... Allt därutöver är bara tur om jag ens gör.. hur och varför???????????? händer allt de här mig? Och på så kort tid som 1,5år?

Varför? varför? varför?